Mitt första inlägg i denna nya bloggen! Tanken är att den skall handla om mina äventyr tillsammans med min mini camper som jag köpte i höstas, med betoning på vandring. Jag kallar den för Burken. Länge har jag längtat efter att få ge mig av ut, framför allt i naturen, och utforska lite. Alltid hittar man något kul eller vackert att titta på.
Så idag smög jag igång säsongen lite trots att det fortfarande är vinter med en liten dagstur. Väderprognosen visade 4 grader och sol, ingen snö fanns kvar på backen (jag gillar inte snö) så det var bara att köra.
Huvudmålet med turen var att besöka Kviströms Naturreservat. Jag hade läst om det ifrån Munkedal kommuns hemsida och tyckte att det verkade intressant då det skulle finnas både vattenfall och utsiktplatser där. Och vandringen dit var inte så lång, vilket passade utmärkt nu på vintern.
En lite skylt strax intill "parkeringen" visade lite knapphändig information om reservatet, det fanns ingen information om vandringslederna och hur långa de var, så jag var glad att jag hade läst på om det innan jag for dit.
En grusad liten väg ledde mig längs med detta fältet och vidare in i skogen. Redan från början kunde man se och höra vattenfallet inne i skogen till höger i bild.
Väl inne i skogen delade sig spåret i en vit och en blå led, jag valde att ta den vita som ledde emot vattenfallet och den högsta utsiktspunkten till att börja med.
Nerifrån berget såg fallet ut såhär och jag måste säga att det var mycket vackert. Jag hade valt en perfekt tid på året att beskåda det då det inte fanns några löv på träden som skymde sikten plus att det var massor utav vatten i forsen efter att all snön smält för några dagar sedan.
Stigen ledde sedan vidare över några små broar upp längs med berget, men det var inte särskilt brant. Dock var det mycket halt i leran och med alla rötter som var våta utav regnet.
En bro korsade sedan forsen och där fanns ett lite mindre vattenfall som var nästan lika imponerande som det stora.
Stigen upp mot utsiktsplatsen var ganska trist och full av nedfallna träd som de inte hunnit röja upp ännu efter vintern, men det fanns några fina klippor på vägen upp som man passerade.
Väl uppe på toppen kunde man se långt bort i fjärran. Jag hade hoppats på att man skulle kunna se havet litegrann men det gjorde man inte så mycket. Istället fick man nöja sig med en bit utav Munkedal itself och vidsträckta skogar och berg.
På vägen tillbaka nerför berget svängde jag av den vita leden in på den blå som var en rundslinga som ledde tillbaka ner till ursprungspunkten. Den stigen var lite finare att gå än den vita och man passerade forsen ännu en gång.
Väl tillbaka nere igen försökte jag ta ett kort på det imponerande tingshuset, men solen låg rakt i kameran så det blev inget vidare bra.
Jag försöker alltid att registrera mina vandringar i den fantastiska appen Geo Tracker och har tänkt att avsluta varje inlägg om vandringar med att visa spåret jag gått. Denna gång såg det ut såhär. Allt som allt gick jag 2,3km vilket inte var långt alls men roligt i alla fall.
Här slutar dagens inlägg om Kviströms Naturreservat, så är du här för att få vandringstips kan du strunta i resten. Det kommer att handla lite om vad jag gjorde resten utav min dagstur.
Efter att jag besökt reservatet bestämde jag mig för att köra via Valbo Ryr tillbaka till mitt hem i Uddevalla. Min familj har rötter där och jag ville se om jag kunde hitta till min farmors gamla hus som jag besökt en gång som barn. Det var öde och fallfärdigt redan då så jag förväntade mig inte att hitta något mer än en husgrund, men läs vidare om ni vill så får ni se.
På vägen dit kunde jag inte låta bli att stanna och titta på de imponerande vattenmassorna vid Vassbottensjön och Kaserna. Dånet utan vattnet som rann under vägen var öronbedövande och man blev näst intill hypnotiserad utav att titta på alla vågor och virvlar som snurrade runt.
Efter några felkörningar och letande på slingriga grusvägar så bingo, huset upp på sin kulle framför mig. Det stod kvar! Eller i varje fall; halva huset stod kvar. Det måste ha varit minst 20 år sedan jag varit där sist så det var mycket imponerande.
På den delen utav huset som fortfarande stod upp kunde man kika in genom fönstren och se att det fanns två små rum därinne.
Resten utav huset var en sorglig men imponerande syn. Jag blev särskilt fascinerad utav hur en enda takbjälke fanns kvar och hindrade skorstenen från att falla åt sidan och hur den lilla delen i köket med skåpet hade kunnat klara sig så mycket bättre än resten utav rummet.
Efter att ha besökt platsen för min farmoders uppväxt bar det iväg hemåt på hemtama vägar. Det var allt som allt en härlig första tur det här året med min kära plåtis och jag ser starkt fram emot att få göra flera liknande denna under våren. Vem vet, om vädret håller i sig kanske det blir en ganska snart. ; )
